HQ
Vilket år det är för japanska rollspel. Och än är det inte slut. Square Enix har nämligen grävt väldigt djupt i leksakslådan för att hitta Romancing Saga 2, ett spel som bara släpptes i Japan för 31 år sedan (kom inte västerut förrän en mobilversion år 2016), och sedan beslutat sig för att göra en remake av detta Super Famicom-spel. Inte stoppade det utvecklarna som valde att bara rida på vågen av utmärkta JRPG:s. Romancing Saga 2: Revenge of the Seven Heroes är nämligen också ett av dessa.
Vi har blivit sparsamt matade med Saga-serien i Europa. De tre första spelen i serien skulle inte komma förrän för fyra år sedan med samlingen Collection of SaGa. De spelen hette för övrigt Final Fantasy Legend. Namnbytet till Romancing Saga kom 1992, men den dök konstigt nog upp här för två år sedan som en remaster, vilket var efter remasters av Romancing Saga 2 (2017) och Romancing SaGa 3 (2019). Så Square Enix hade visserligen redan försökt få in serien på denna marknad, men en full remake var det nog inte många som hade tippat på.
Precis som titeln på denna remake skvallrar om handlar det väldigt mycket om de sju hjältarna, the Seven Heroes. Dessa individer räddade världen från undergång för länge sedan och var hyllade. Sedan vänder spelet på pannkakan helt och hållet. Med världen frälst från ondo glömdes hjältarna bort. Legenden försvann med varje passerande generation. När spelet tar vid är de dock tillbaka, som spelets antagonister med bestialiska former och utseenden. Det är ju inte kul att bli helt bortglömda efter att ha räddat världen. Vi får lära känna kungariket Avalon, som är vår bas under spelet, under år 1000 (det här med vilket år det är kommer att vara väldigt viktigt). Den första av de onda hjältarna som vi får lära känna är Kzinssie. Efter att han lekt buse i vårt kungarike är det upp till prinsen Gerard att ta revansch. Problemet är att den här prinsen är i princip oduglig i strider. Men genom en mekanik som kommer vara det hela spelet grundar sig på kan han ta över hans fars kunskaper, egenskaper, och minnen.
Detta är en annons:
Det visar sig att den som leder kungariket kommer att föra över detta från generation till generation. Med jämna mellanrum hoppar nämligen tiden framåt vilket gör att jag måste välja en helt ny ledare från ett urval att karaktärer. Jag tycker att detta är helt utmärkt, men samtidigt inte alls bra. Jag har knappt lärt känna Gerard innan skärmen blir mörk med texten "85 years later". Jag hade förväntat mig att bli introducerad till hans barn eller något, men nu blir jag tvungen att välja en karaktär jag inte har någon som helst koppling till som ny ledare. Denna ska ta sig ut i världen för att besegra de återstående sex hjältarna. Jag gör ett sidouppdrag. Jag låser upp en ny del av världen. Jag besegrar en av hjältarna. "125 years later". Jaha ja, här går det undan. Jag har ju knappt vant mig vid att spela som den här karaktären. Här är mina tankar om just denna mekanik, som också gör att dina fyra kompanjoner du kan ta med dig ut i strid ständigt byts ut, men som tur är bara till en kopia av karaktären med ett nytt namn.
Det jag verkligen gillar är hur mycket det går att göra med spelvärlden. Till exempel rekryterar jag en grupp genom att ta hand om vissa grejer för dem. Jag kan därefter ha en av dem i mitt lag eller till och med som kungen. Detta gäller alla sorts roller. Det går att rekrytera bland andra ninjor, nomader, sjöjungfrur, och magiker genom att hjälpa dessa med diverse problem. Ett par generationer efter att jag rekryterat detta gäng sätter de sig på tvären med en revolt. De sätter upp en blockad i en av hamnstäderna vilket gör att kungarikets inkomst halveras. Dessa inkomster kan sedan användas för att bygga nya byggnader som en smedja för att skapa nya vapen. Det gäller då att gräva i varför detta har hänt och få dem att bli nöjda igen. Allt görs bättra av att samtliga karaktärer, förutom NPC:er och monster, har röstinspelade dialoger. Överlag bra sådana också. Detta ackompanjerat med ett musikval från antingen originalversionen eller nyinspelad musik. Detsamma går att säga om grafiken, det gör sitt jobb för denna typ av spel. Jag spelade Switch-versionen och måste säga att det här är ett spel som passar perfekt till den konsolen. Nåväl, generationssystemet gör också att vi inte är fastbundna vid samma karaktärer spelet igenom. Jag valde att prova olika typer av karaktärer som kung/drottning, som magiker och riddare, men kunde däremot aldrig förmå mig att sätta en pirat på tronen. Men om du vill spela att piraterna tagit över kan du göra det generation efter generation. Det finns ett par olika scenarier när en ny ledare måste väljas. Antingen när tiden hoppar framåt, när hela teamet dör i strid, om du väljer att abdikera, eller om ledaren får slut på livspoäng. Denna LP är en förutbestämd siffra hur många gånger en karaktär kan falla i strid innan den dör helt och hållet. Om karaktärens HP går ner till noll försvinner en LP. Går LP ner till noll går denna karaktär inte längre att använda.
Detta är en annons:
Problemet jag har är att jag aldrig förvarnas när ett tidshopp kommer. I värsta fall missas hela sidouppdrag eller karaktärer att rekrytera. Jag var till exempel mitt upp i att försöka få en sjöjungfru att gå med i mitt team. Jag behövde samla tre olika objekt runt om i världen, men en av berättelserna jag leddes in i gjorde att tiden hoppade fram över 100 år och sedan var hon borta. Jag vet inte livstiden på en sjöjungfru, men efter så lång tid gick hon inte längre att rekrytera och jag gick miste om henne. Samma sak gäller alla sidouppdrag som finns. Det går aldrig att veta vilka som för tiden framåt utan att använda en wiki online. Så bör jag gå och undersöka varför alla gruvarbetare dör? Eller ska jag försöka stoppa en vulkan från utbrott? Är du mitt inne i ett sidouppdrag och går till ett annat är risken att du aldrig får se slutet på det första. Jag fann mig dock alltid nyfiken på hur världen hade utvecklats och vem som gjort vad under tidshoppen. Idén, där det går att som mest gå 3000 år in i framtiden, är väldigt bra och innovativ, men hade kunnat behöva lite mer finputsning.
Det här är annars väldigt mycket ett klassiskt japanskt rollspel. Striderna är turbaserade där snabbare karaktärer för gå först. Attackerna väljs från en lista och fienderna har olika svagheter. Det går att utsmycka varje karaktär med upp till två vapen, till exempel ett svärd och en pilbåge eller en yxa och ett spjut. Att ha en bra blandning av detta och magiker är väldigt viktigt. Alla karaktärer kan lära sig nya attacker under strider och en typ av glödlampa syns bredvid attacken som kan uppgraderas. Det finns då en chans, inte 100 procent, att en ny attack lärs. Just denna typ av stridssystem passar perfekt på Switch. Striderna äger rum i en av spelets många dungeons. Det finns nämligen ingen öppen värld utan du väljer en plats på kartan dit du vill resa. Detta är då antingen en by/stad eller en typ av dungeon med en massa monster. Slutmålet är att besegra de sju hjältarna som kan göras under vilken generation du vill. Du kan gå rakt på uppdragen som leder dig till hjältarna eller se hur världen byggs upp. Jag rekommenderar det sistnämnda. I denna remake har det också lagts till några återblickar till vad som egentligen hände när hjältarna blev monster. Dessa finns utspridda i spelvärlden och kanske var det ett nödvändigt ont.
Om du av någon anledning hunnit spela alla fantastiska japanska rollspel detta år och behöver mer att bita i kan jag verkligen rekommendera Romancing Saga 2: Revenge of the Seven Heroes. Visst, det mesta är gammalmodigt japanskt rollspelande, men det finns också en innovativ generationsmekanik som jag tycker är värd att testas. Det är inte alltid spel gör något innovativt, speciellt inte något som känns innovativt 31 år efter att spelet släppts. Revenge of the Seven Heroes är en utmärkt remake som kanske kan sälja in den obskyra Saga-serien här i väst.
